sexdagarsen

Halvetet, och dess starka glada färger. När jag väl är där och mitt kött börjar bli klar, kommer jag le, för livet är en komedi, tragisk eller komisk, låt läpparna le. Jag mår bra. Jag skriver och jag läser. Novell och Dvärgen. Fan va bra jag skriver. Kalla mig för självälskande istället för självkritisk. Jag tror inte på kritik. Det finns ingen kritik som är rättvis, inte för att dålig kritik kan vara dålig eller bra. För att ge en sann kriticitet, så ska man dela samma illusion, samma känslor, lika ord med författaren, annars är det äpple och tomater. Sedan har jag även kommit till insikt om vad som skiljer en Författare ifrån en författare. Det finns de som lär sig bli författare, de lär sig konceptet, hur man skriver, hur man böjer verben, alla kommor och punkter. Hur man anpassar sig efter rätt auditorium för att tjäna rätta pengar, för att man ska ha sina pockets i kassadisken bland tuggummin och snus. Folk läser inte längre. Tillbaka till poängen.. Vad som betecknar en Författare är en simpel sak som friheten, och en annan simpel sak, att en Författare blir inte en, han föds som en och under sitt liv upptäcker att han har ord. Och då dessa ord flödar ut på pappret, så är det all hans fantasi och hela hans liv, hopblandat med illusioner och livets höjdpunkter och snedsteg. Allt. Hopblandat. Mästervärk föds, fast samtidigt inte, eftersom den processen började redan i hans moders liv.


Alla fel och ord i mina texter är skrivna så med tanke bakom. Och jag ger blanka fan i det.