sexdagarsen

Full och Ful. Låt mig vara. Skickade ett meddelande till någon. Denna någon kommer aldrig svara. Tvesovlar runt, överväger vissa saker. Vi ses imorgon om jag klarar av det. Godnatt.

Älskar att töja på gränserna, hon är sen och solen går upp snart. Lugnt. Jag har två starka timmar av skönhetssömn framför mig. Tjugo koppar té och tusen mackor har svalts denna alldeles för långa kväll. Bara en cigarett, den röktes dock. Det sista som hörs är The Mamas & The Papas. Natten faller i min värld.

Knark.Knark. Är det någon hemma?
Snurr.Snurr. Jag skakar ur.
Skaffar stil. Byter stil. Trasig stil.
Missuppfattad. Anklagad för självmord.
Fängelse i 5 år. Tappar ord.
Samlar mod. Skriver en bok.
En tjock sådan.
Skriver på natten. Sover på dan.
Första utgåvan. Ger ut.
Ingen förstog att jag ville va god.
Knark. Knark. Farväl min älskade jord.

En stjärna går upp över horisonten, utan en förvarning och utan några ändamål, den gör det varje dag.
Dess strålar bryter igenomen en hög gran där vita moln av snö försiktigt lägger sig.
En av strålarna är starkare än andra. Tjock och varm, den smälter igenom.
Vinkeln den håller är den enda vinkel på en dag då rummet har en chans att befinna sig i stjärnans strålar.
Med det sagt, är rummet inte längre mörk.

En man vaknar upp ur ett dussin års sömn. Han är varken trött eller förvånad över att han har varit försänkt i drömvärlden så länge.
Det tar tid för han, att förstå hans befintlighet och hans roll. Sakta vandrar han mot en spegel som slår honom som en storm och hans intelligens har inte gått förlorad, han kommer ihåg, han minns, men ingenting av värde. Han faller i en lång monolog med sig själv, vilken besvarar åren som gått..

Varför jag somnade.

"Vad gör detta kors runt min hals? Den är alldeles för tung för mig. Kan den skydda och vägleda mig? Om ändå..
Den placerar mig i en special grupp av människor på denna jord. Fast jag inte är riktigt troende, så ber jag när jag behöver och kysser den tre gånger när jag känner för det.
Trots att det spelar ingen roll hur högt jag än skriker, Gud hör inte mig, ty han är döv.
Jag skrek. Ingen hörde. Vad gör den runt min hals?
Jag lever i en tid då sånt trams och böcker, tjockare än hundra sidor samlar damm.
Damm av den individa, personliga generationen. Den mest fria, jämställda och rättvisa folk versionen. Dagens bäste. Inget mål därmed fri.
Gör vad du vill grabben. Utbilda dig först och sen få vi se, sen är du möjligen fri.
Är du?
Dessa förbannade föremål. Mynt. Friheten kostar oss skjortan, skorna och till och med åsikterna.
Har jag några kvar?
Allt jag har kvar är tid och då säger jag farväl till klockorna och låter solen avgöra när det är dags för skuggorna att falla.
Och för mig att försvinna, tillbaka, in i min drömvärld.
Tackar gud att man har fantasin, dessa underbara illusioner där jag får vara var jag vill och musiken som spelas i bakgrunden är det jag som så noga valt ut.
Låt mig vara ledsen, låt mig vara arg i dessa illusioner, arg på att jag måste öppna upp dessa förbannade ögon
och inse att dagen faller ljus.."

Varför jag vaknade.

"Drömmar, de varar inte lika länge längre. Ibland, bara ibland, fanns det små moment i mina drömmar då jag trodde med hela själens ryggrad att denna förbluffande moment existerade i dess samtid och musiken spelades.
Men även i dessa drömmar är jag en idiot som vet att han är på väg att vakna upp. Vakna upp av en stråle. Vakna upp för att läsa dessa dammade böcker som ingen längre läser, tills jag är sömnig igen..
Jag har en rutin att på sena nätter, sommar eller vind, gå ut, strax utanför min dörr och släcka
all ljus jag kan släcka för att sedan låta trumpeter och dragspel fylla mitt huvud och röken fylla mina lungor.
Med ögonen reflekterande åldrade, fortfarande orörda stjärnor, stod jag där, i nattens tystnad stod en man med kroppen fylld av musik och rök.
Och denna man brukade försvinna, långt bort, till floder och berg.
Dessa ögonblick varar lika länge som det tar att röka en cigarett. Dessa förbannade cigaretter som har en tendens att brinna upp..
Jag vet, gud, jag vet. Varför kunde du inte bara berätta för mig innan jag föll i sömn att kärleken är allt?
Varför lät du mig genomlida en bok som ingen har någonsin läst ut? Hur är slutet?
Hur avslutar man en bok som få aldrig avslutat?.."

*En vargs skri avbryter tystnaden för en sekund*

"Med vin och kärlek..
..dessa två ingredienser som jag ska alltid ha på hyllan. Dessa kryddor som gör måltiden extra saftig
och hjärtat klappar i takt med underbara ögonblick. För varje hjärtklappning, för varje andetag och varje tugga, utav den festliga måltiden, jag lever.
Jag tuggar ur och begär ifrån er att ge mig era kartor, ge mig era välanvända handböcker,
jag tar på mig era nedtrampade skor som aldrig vårdats, och jag säger nu är nuet som är min verklighet.
Jag bränner era kartor, era handböcker och kastar allt, tillsammans med era skor, in i den stora elden vid utgången.
Jag går barfota och är beredd att trampa i alla björnsaxar, jag kommer se spår efter er och bara spotta på den underbara häpnaden som gör det klart för mig, ännu en gång att jag inte är den första i att förlora fästet. Även jag kommer hitta ett hus, med en kamin och källare, på slutet av stigen.
Och när jag gör det, så kommer jag ta av mig denna tunga kors, som jag har burit hela vägen,
och med hjälp av den, starta en eld, för allt jag behövde var en gnista."

Halvetet, och dess starka glada färger. När jag väl är där och mitt kött börjar bli klar, kommer jag le, för livet är en komedi, tragisk eller komisk, låt läpparna le. Jag mår bra. Jag skriver och jag läser. Novell och Dvärgen. Fan va bra jag skriver. Kalla mig för självälskande istället för självkritisk. Jag tror inte på kritik. Det finns ingen kritik som är rättvis, inte för att dålig kritik kan vara dålig eller bra. För att ge en sann kriticitet, så ska man dela samma illusion, samma känslor, lika ord med författaren, annars är det äpple och tomater. Sedan har jag även kommit till insikt om vad som skiljer en Författare ifrån en författare. Det finns de som lär sig bli författare, de lär sig konceptet, hur man skriver, hur man böjer verben, alla kommor och punkter. Hur man anpassar sig efter rätt auditorium för att tjäna rätta pengar, för att man ska ha sina pockets i kassadisken bland tuggummin och snus. Folk läser inte längre. Tillbaka till poängen.. Vad som betecknar en Författare är en simpel sak som friheten, och en annan simpel sak, att en Författare blir inte en, han föds som en och under sitt liv upptäcker att han har ord. Och då dessa ord flödar ut på pappret, så är det all hans fantasi och hela hans liv, hopblandat med illusioner och livets höjdpunkter och snedsteg. Allt. Hopblandat. Mästervärk föds, fast samtidigt inte, eftersom den processen började redan i hans moders liv.


Alla fel och ord i mina texter är skrivna så med tanke bakom. Och jag ger blanka fan i det.

Äntligen har spärren släppt och jag börjat läsa igen, Möss och Människor avnjöt jag denna härliga söndagskväll, människor och karaktärer som berättar för en att man är inte ensam i denna ensamma värld om att drömma om simpla saker. Alla siktar på målet men ingen verkar förstå att vägen dit är så mycket viktigare. Blicken i spegeln som gör mig påmind att jag fortfarande existerar, cigaretten i nattens tystnad och några friska andetag av den gudomliga, fortfarande friska luften, innan jag försvinner. Jag är redo att försvinna. Ut i min tokiga drömvärld, som är alltid dammig..

Vad försöker hon säga? Att hon grät? Jag vet ingenting just nu.

Ännu en fredag, ännu en öl, och mycket diskussioner. Varför har inte jag styrkan att säga nej och bara njuta i min egen ensamhet en fredagskväll? Vara lite deppig, lyssna på bra texter, lägga sig med torra ögon. Nej. Jag går ut och jag försöker, letar, letar efter minsta omtänksamhet ifrån vidriga vidunder. Knät mot huvudet och ut igenom dörren, är allt jag hittat..

God natt

Hon fyllde min drömnatt inatt med sin presens.Jag va hennes vän och skulle träffa hennes kille. Det kändes tomt, jag hyste förakt mot alla jag såg och tänkte det va han. Jag fick aldrig träffa han. Betyder det något? Förmodligen inte. Tror inte hon vet vad kärlek är. Alla har en uppfattning, en uppfattning om hur en seriös relation ska vara, en ons, ett hook, en strul. Man ser stegen framför sig och man tar dem i rätt ordning. Utan att känna med fotsulan, med hjärnan och utan hjärtan. Med ögonen och utan känslor. Perfektionen som är framför oss då vi är långsynta. Hur ska livet kännas egentligen? När inser man att man lever? Inte fan är det idag.