sexdagarsen

Lägger ut sista stålar. Taggar med vrålande stenar.
Mörka somrar och droppande lugg. Svett. Gung.
Tar fram yxan och hugger av den långe och den ringe.
Jag går all ut. Slitna jeans och bar bröst. Med hes röst.
Härjar till fallande kroppar. Sista ordet river er bröst.
Endast i tystnaden mellan applåderna kommer jag höra er, så var raska.
Vaknar upp i era tårar, doppar fingrarna och fixar luggen.
Letar upp min öl och blir avsugen.
Dina tårar faller hårt, hårt till hård rock.
Du sjunker lågt.

Det har börjat sjungas i kvällssånger om den eviga kyssen, evigheten höll i sig ett par ögonblick efteråt. Inga namn gick i utbyte, endast dem förvirrade tungor som var lik små bär döpta i en ännu sötare blandning. En främlings mun. Så här efteråt är nerverna än ostabila, min personlig natur har börjat mig hylla. Den såg mig i blicken som den himmelska väsen, som aldrig får nog utav den röda nektaren. Morgonen kommer och sötman sköljs ut. Den är bitter ensam.


En vanlig hångel och morgonen efter beskriven utav ord av poesi.

Iskall mark krasade under tassar på han när han kom ifrån ingenstans, oväntat såg mig helt i mörkret och tystnad, stå och förundras över stjärnor, oväntat såg jag honom. Bara ett par meter ifrån mig, bara några sekunder, en annan varelse i mörkret i tystnad lika ensam. Önskan om att byta kroppar kom upp, tyvärr knastrade han iväg mot skogen innan jag hann ställa förfrågan. Han hade aldrig sån begär. Han hade inte tid att slösa, den vita vinterpälsen skulle ändras, för han är naturens barn vilket jag inte är. Min päls är ännu oförändrad.

Självdestruktivitet ger känslan av kontroll, jag låter mig falla. Jag håller inte vad jag lovat, sviker mig själv och destruerar en fredags natt till blanka fan i himmelen. Har jag varit social? Har jag haft det trevligt? Glömmer mig själv för att överge känslor till andra ting. Jaget får vänta. Den har ändå inget viktigt att säga. Han super på krogen.