sexdagarsen

En stjärna går upp över horisonten, utan en förvarning och utan några ändamål, den gör det varje dag.
Dess strålar bryter igenomen en hög gran där vita moln av snö försiktigt lägger sig.
En av strålarna är starkare än andra. Tjock och varm, den smälter igenom.
Vinkeln den håller är den enda vinkel på en dag då rummet har en chans att befinna sig i stjärnans strålar.
Med det sagt, är rummet inte längre mörk.

En man vaknar upp ur ett dussin års sömn. Han är varken trött eller förvånad över att han har varit försänkt i drömvärlden så länge.
Det tar tid för han, att förstå hans befintlighet och hans roll. Sakta vandrar han mot en spegel som slår honom som en storm och hans intelligens har inte gått förlorad, han kommer ihåg, han minns, men ingenting av värde. Han faller i en lång monolog med sig själv, vilken besvarar åren som gått..

Varför jag somnade.

"Vad gör detta kors runt min hals? Den är alldeles för tung för mig. Kan den skydda och vägleda mig? Om ändå..
Den placerar mig i en special grupp av människor på denna jord. Fast jag inte är riktigt troende, så ber jag när jag behöver och kysser den tre gånger när jag känner för det.
Trots att det spelar ingen roll hur högt jag än skriker, Gud hör inte mig, ty han är döv.
Jag skrek. Ingen hörde. Vad gör den runt min hals?
Jag lever i en tid då sånt trams och böcker, tjockare än hundra sidor samlar damm.
Damm av den individa, personliga generationen. Den mest fria, jämställda och rättvisa folk versionen. Dagens bäste. Inget mål därmed fri.
Gör vad du vill grabben. Utbilda dig först och sen få vi se, sen är du möjligen fri.
Är du?
Dessa förbannade föremål. Mynt. Friheten kostar oss skjortan, skorna och till och med åsikterna.
Har jag några kvar?
Allt jag har kvar är tid och då säger jag farväl till klockorna och låter solen avgöra när det är dags för skuggorna att falla.
Och för mig att försvinna, tillbaka, in i min drömvärld.
Tackar gud att man har fantasin, dessa underbara illusioner där jag får vara var jag vill och musiken som spelas i bakgrunden är det jag som så noga valt ut.
Låt mig vara ledsen, låt mig vara arg i dessa illusioner, arg på att jag måste öppna upp dessa förbannade ögon
och inse att dagen faller ljus.."

Varför jag vaknade.

"Drömmar, de varar inte lika länge längre. Ibland, bara ibland, fanns det små moment i mina drömmar då jag trodde med hela själens ryggrad att denna förbluffande moment existerade i dess samtid och musiken spelades.
Men även i dessa drömmar är jag en idiot som vet att han är på väg att vakna upp. Vakna upp av en stråle. Vakna upp för att läsa dessa dammade böcker som ingen längre läser, tills jag är sömnig igen..
Jag har en rutin att på sena nätter, sommar eller vind, gå ut, strax utanför min dörr och släcka
all ljus jag kan släcka för att sedan låta trumpeter och dragspel fylla mitt huvud och röken fylla mina lungor.
Med ögonen reflekterande åldrade, fortfarande orörda stjärnor, stod jag där, i nattens tystnad stod en man med kroppen fylld av musik och rök.
Och denna man brukade försvinna, långt bort, till floder och berg.
Dessa ögonblick varar lika länge som det tar att röka en cigarett. Dessa förbannade cigaretter som har en tendens att brinna upp..
Jag vet, gud, jag vet. Varför kunde du inte bara berätta för mig innan jag föll i sömn att kärleken är allt?
Varför lät du mig genomlida en bok som ingen har någonsin läst ut? Hur är slutet?
Hur avslutar man en bok som få aldrig avslutat?.."

*En vargs skri avbryter tystnaden för en sekund*

"Med vin och kärlek..
..dessa två ingredienser som jag ska alltid ha på hyllan. Dessa kryddor som gör måltiden extra saftig
och hjärtat klappar i takt med underbara ögonblick. För varje hjärtklappning, för varje andetag och varje tugga, utav den festliga måltiden, jag lever.
Jag tuggar ur och begär ifrån er att ge mig era kartor, ge mig era välanvända handböcker,
jag tar på mig era nedtrampade skor som aldrig vårdats, och jag säger nu är nuet som är min verklighet.
Jag bränner era kartor, era handböcker och kastar allt, tillsammans med era skor, in i den stora elden vid utgången.
Jag går barfota och är beredd att trampa i alla björnsaxar, jag kommer se spår efter er och bara spotta på den underbara häpnaden som gör det klart för mig, ännu en gång att jag inte är den första i att förlora fästet. Även jag kommer hitta ett hus, med en kamin och källare, på slutet av stigen.
Och när jag gör det, så kommer jag ta av mig denna tunga kors, som jag har burit hela vägen,
och med hjälp av den, starta en eld, för allt jag behövde var en gnista."